Burrata mig hit och burrata mig dit

Så hände det då, äntligen, att vi hittade burrata i vår älskade ostaffär. Lyckan var stor, och förväntningarna därefter. Första och enda gången vi ätit den färska mozzarellan tidigare var (så klart?) i NYC, och det var en fin stund.

Burrata är alltså helt färsk mozarella som tillverkas på ett lite speciellt sätt (det involverar grädde..), och resultatet är en ost med en så krämig mitt att man vill gråta. En sådan råvara vill man inte skända genom att använda den till att gratinera en ledsen pastarätt – det enda rätta är att göra en caprese, det vill säga en världsenkel och god sallad på enbart mozzarella/burrata, välmogna tomater, basilika, och bra olivolja. Vi slog till på en flaska novello olivolja förra helgen, som är gräsigt grön och pepprig i smaken.

Heaven på en skärbräda. Skär bara upp tunna skivor av tomaterna, lägg burratan ovanpå och liksom bryt sönder den lite (inte skiva!), strö sedan grovt hackad basilika över hela tallriken, och ringla över oljan. Dra till med några varv svartpeppar också, kanske. Och vi klagar inte över några droppar balsamico heller, för den delen.

Ät, och försök hålla dig från att tjata hål i huvudet på andra människor om hur du ”aldrig kan äta vaanlig mozzarella längre”. We dare you.

Och, bara för att det är våra favoritfoton, här kommer originalet från NYC i somras. Ser ni krämigheten?! Mama mia.

Uppskattningsvis 1 minut senare.